This article addresses the predicament of family service systems being built on parents’ voluntary participation and the need for parental consent, which may block children’s right to services. It examines parental consent and the impact of parental non-consent for children’s opportunities to receive protection and support in Swedish child and family welfare. The authors analysed 264 child assessments randomly selected from 12 municipalities in Sweden in order to investigate how parents’ voluntary participation exerts an influence on the assessment process. The results show that nearly half of the parents declined support from the social services on behalf of themselves and/or their child, directly blocking their children’s access to services. One implication of parents’ voluntary participation is that it may indirectly prevent children at risk from being asked about their view on support; another is that social workers do not always assess the child’s need in cases when the parents do not want any type of support at all. Children are arguably the principal users of family services, but it is parents who define the frames when their children are at risk of abuse and neglect. Support risks becoming a service for parents only, and so a democratisation of child protection specifically aimed at children must be considered in its own right.
Denna artikel adresserar dilemmat med familjeorienterade system som bygger på föräldrars frivilliga deltagande och på föräldrars samtycke som en förutsättning för att barnet ska få stöd, vilket kan stå i direkt motsättning till barns rätt till stöd. Studien undersöker föräldrars inställning till insatser och den påverkan föräldrars icke-samtycke har på deras barns möjligheter att få skydd och stöd av socialtjänsten i Sverige. Vi har analyserat 264 barnavårdsutredningar, slumpmässigt utvalda från 12 kommuner i Sverige, och har undersökt hur föräldrars frivilliga deltagande utgör en påverkan på utredningsprocessen och den bedömning som utredningen ska mynna ut i. Våra resultat visar att nära hälften av föräldrarna tackade nej till insatser från socialtjänsten, för egen del och/eller för deras barns del, och blockerade på så sätt sitt barns tillgång till eventuella insatser. En indirekt påverkan av föräldrars frivillighet är att barnet riskerar att inte få komma till tals om sin syn på behov av stöd; och en annan är att socialsekreteraren inte alltid bedömer barnets behov av stöd i de fall där föräldrarna inte önskar stöd. Barnet borde ses som den principiella brukaren i den sociala barnavården för att motverka risken att föräldrarna definierar ramarna och att socialtjänstens insatser till utsatta barn enbart blir en välfärdstjänst för föräldrar. Demokratiseringen av den sociala barnavården behöver riktas mot de utsatta barn som riskerar att fara illa från misshandel och brister i omsorgen och som socialtjänsten har i uppgift att skydda och stödja.
